Under det senaste decenniet har idéburna offentliga partnerskap (IOP) – ett ramverk för samverkan mellan kommuner och idéburna organisationer – blivit ett allt vanligare sätt att tillhandahålla välfärdsinsatser. Ett område där samverkansformen användes tidigt var i arbetet med så kallade utsatta EU/EESmedborgare. Här har IOP inneburit en tredje väg mellan en generös respektive restriktiv tolkning av målgruppens rättigheter. Syftet med denna artikel är att genom djupintervjuer med representanter för idéburna organisationer belysa ett fält av problematiker som uppstår genom lokala IOP. Artikeln bygger på fallbeskrivningar av IOP i tre kommuner – Göteborg, Lund och Malmö. Utifrån dessa argumenterar vi för att ramverket medför en påtaglig volatilitet som påverkar den idéburna partens handlingsutrymme: IOP-formen etablerar en oförmedlad konjunkturkänslighet för socialt arbete som är direkt beroende av lokala maktförhållanden och händelseutvecklingar. Over the last decade, IOPs – a framework for collaboration between municipalities and NGOs – have become a common way of organizing certain welfare services. One area where this institutional arrangement was used early on was in relation to EU/EEA citizens without right of residence. Here, IOPs have provided a “third-way” between a generous and restrictive interpretation of the target group’s social rights. The purpose of this article is to highlight, through interviews with representatives of NGOs, a field of problems related to IOPs. The article is based on case descriptions of IOPs in three municipalities - Gothenburg, Lund and Malmö. Based on these, we argue that IOPs entail a significant volatility in that IOP form establishes a precarious institutional status for certain forms of social work, making these increasingly dependent on local power relations and developments.