Hur ser berättelsen om svensk gängkriminalitet ut i tre aktuella reportageböcker och med vilken berättarteknik är den konstruerad? Med en blandning av narratologisk och medieretorisk analysmetod undersöker den här artikeln hur innehåll och form samspelar i Mammorna av Alexandra Pascalidou, Familjen av Johanna Bäck- ström Lerneby och Tills alla dör av Diamant Salihu. En slutsats är att skiftande berättarperspektiv kan motverka ensidighet, samtidigt som narrativ medkänsla utan parallell narrativ inlevelse kan hindra läsarens möjlighet att föreställa sig de skildrade människornas situation. Dramatiserade händelseförlopp kan öka närvarokänslan, medan en reporter som ifrågasätter sin egen auktoritet uppmuntrar läsaren till att undvika förenklande slutsatser. Till sist bidrar person- beskrivningar och urval av fakta i de tre böckerna till skilda budskap. Studien visar att reportagegenren tack vare sin narrativa form har potential att skildra samhällsproblem på komplexa sätt. Detta gäller särskilt när gestaltningen kombineras med gedigen faktaresearch.