This article approaches a potential tension in the work of Slavoj Žižek between his critique of communist ideology and his endorsement of the communist idea. The aim is to show how this endorsement, ...in effect, emerged out of Žižek’s sustained engagement with communist ideology. The article captures this transformation by focusing on his understanding of the notion of the idea and the ways in which ideology can be transgressed. The conclusion drawn is that in moving from a Kantian to a Hegelian notion of the idea, Žižek also leaves behind his initial Beckettian Leninism in favor of an understanding of revolution that no longer depends on the heroic act of a subject, but on the immanent logic of the communist idea.
Något-intet-den? Stagnell, Alexander
Res Cogitans,
12/2021
Journal Article
Recenzirano
Odprti dostop
I de avslutande styckena av ”L’Étourdit”, ursprungligen en föreläsning framförd vid femtioårsjubileet av l’Hôpital Henri-Rousselle i Paris 1972 och sedan publicerad året därpå i Scilicet, plockar ...Lacan på nytt upp Demokritos atomism. Genom att återvända till denna lära, som tidigare diskuterats vid en av föreläsningarna i det elfte seminariet, öppnar Lacan inte bara frågan om negativiteten, om varat och intet och hur vi går från intet och varat via blivandet till något, det vill säga frågan om ontologin och dess genesis, utan minst lika mycket ställer han frågan om det omedvetna och repetitionen. Upprepandet av Demokritos atomism, problemet som rör den och mēden, pekar därmed ut ett fundamentalt problem för psykoanalysen. Och i den mån ”L’Étourdit” i sig utgör en vändning, det vill säga att texten har funktionen av såväl en sammanfattning av Lacans arbete fram till 1972 som ett avstamp mot framtiden, är det mot de frågor som hemsökt Lacan i relation till formulerandet av de fyra diskurserna som tagit sin början tre år tidigare som den riktar sig. Det faktum att frågan om subjektets tal, och att det som sägs förblir dolt bakom det som hörs och förstås i det sagda, och den relaterade frågan om hur diskursen kan nå bortom sig själv, eller att, som Lacan uttrycker det, ”Demokritos nämligen gör oss till en gåva från de ατομος, från det radikalt reella” (2001 1973): 494), får sin upplösning just i Demokritos atomism bör peka ut den centrala, och samtidigt tvetydiga, position denna teori får i psykoanalysens mest centrala formuleringar av det omedvetna och begäret.
Något-intet-den? Stagnell, Alexander
Res cogitans (Odense),
12/2021, Letnik:
15, Številka:
1
Journal Article
Recenzirano
Odprti dostop
I de avslutande styckena av ”L’Étourdit”, ursprungligen en föreläsning framförd vid femtioårsjubileet av l’Hôpital Henri-Rousselle i Paris 1972 och sedan publicerad året därpå i Scilicet, plockar ...Lacan på nytt upp Demokritos atomism. Genom att återvända till denna lära, som tidigare diskuterats vid en av föreläsningarna i det elfte seminariet, öppnar Lacan inte bara frågan om negativiteten, om varat och intet och hur vi går från intet och varat via blivandet till något, det vill säga frågan om ontologin och dess genesis, utan minst lika mycket ställer han frågan om det omedvetna och repetitionen. Upprepandet av Demokritos atomism, problemet som rör den och mēden, pekar därmed ut ett fundamentalt problem för psykoanalysen. Och i den mån ”L’Étourdit” i sig utgör en vändning, det vill säga att texten har funktionen av såväl en sammanfattning av Lacans arbete fram till 1972 som ett avstamp mot framtiden, är det mot de frågor som hemsökt Lacan i relation till formulerandet av de fyra diskurserna som tagit sin början tre år tidigare som den riktar sig. Det faktum att frågan om subjektets tal, och att det som sägs förblir dolt bakom det som hörs och förstås i det sagda, och den relaterade frågan om hur diskursen kan nå bortom sig själv, eller att, som Lacan uttrycker det, ”Demokritos nämligen gör oss till en gåva från de ατομος, från det radikalt reella” (2001 1973): 494), får sin upplösning just i Demokritos atomism bör peka ut den centrala, och samtidigt tvetydiga, position denna teori får i psykoanalysens mest centrala formuleringar av det omedvetna och begäret.
This article approaches the problem of post-truth and the opposition between philosophical dialectics and sophistic rhetoric. The antagonism is addressed through a reading of Žižek's depiction of the ...ongoing discussion between Alain Badiou and Barbara Cassin, the “new version of the ancient dialogue between Plato and the sophists,” as stained by sexual difference, and the dialectics between Parmenides and Gorgias. The article argues that only through acknowledging the inescapable failure of these sides to ever establish a complete totality are we capable of overcoming the antagonism that resides at their core, thus making a dialectical sophistics, on the basis of Žižek's thought, possible. Thus, only by taking the path through post-truth can we attempt to reach the disavowed core of truth that haunts every failed system.
This article investigates the ambiguous status of rhetoric, situated between proper philosophy and mere sophistry, through Alan Badiou’s three exemplary figures of thought: the philosopher, the ...anti-philosopher, and the sophist. With the recent return of the sophist in politics in the form of populist politicians, contemporary rhetorical studies have expressed a need for the discipline to reconsider its alliance with relativist sophistics. However, by studying Badiou’s three exemplary figures, and relating them to his understanding of the three forms of negation, the article explores a possible rift between sophistical rhetoric and anti-philosophical populism that complicates prevalent understandings of the relationship between rhetoric, philosophy, and sophistics. Finally, the article brings up some issues concerning how to fit exemplarity in general, and the three exemplary figures in particular, into the framework of Badiou’s entire philosophy and discusses how to potentially counteract these limitations.
I denna kandidatuppsats undersöks narrativer och argumentation i Jan Björklunds pluggskola. Bakgrunden till uppsatsen är att undersöka hur politiker använder berättelsens övertygande kraft för att ...vinna röster, och huruvida en argumentation baserat på narrativer är hållbar. Materialet som ligger till grund för denna uppsats är insamlade debattartiklar och uttalanden där Jan Björklund presenterar sin skolpolitik. Teorierna som denna uppsats grundar sig på är den retoriska pedagogiken utifrån Quintilianus och Giambattista Vico, samt det sociokulturella perspektivet på pedagogik. Dessutom används psykologiteorier om narrativens funktion för människans förståelse. Som metod används Ernest G. Bormanns fantasy-themeanalys samt argumentationsanalysen utvecklad av Frans van Eemeren, Rob Grootendorst och Francisca Snoeck Henkemans. Resultaten som framkommit av analysen är att Björklund använder narrativen i argumentativt syfte vilket gör hans argumentation icke hållbar och fallasityngd.
This essay examines narratives and argumentation in Jan Björklunds pluggskolan. The background for this essay is to investigate how politicians use the narratives argumentative force to persuade and if an argument based on a narrative is durable. The material contains articles and statments by Jan Björklund concerning the swedish school system.The theories used in this essey are the rhetoric view on pedagogy, based on Quintilian and Giambattista Vico, and the sociocultural view on pedagogy. The essay also uses psychological theories on the narrative function of human understanding. The methods used in this essay is Bormanns Fantasy theme criticism and the argumentation analysis developed by Frans van Eemeren, Rob Grootendorst and Francisca Snoeck Henkemans. The results of this essay are that Jan Björklund uses the narrative as arguments, which leads to non-durable argumentation.
I denna uppsats undersöker jag hur det är möjligt att med hjälp av bland annat Ernst Cassirers teorier kring myter och genom att se hur dessa tar sig i uttryck i ett narratio, nå en utökad förståelse ...för argumentation genom att ta fasta på det som ligger utanför logikens och det rationella förnuftets område. Med utgångspunkt i Cassirer, kompletterad av Jean-Pierre Vernant, Cornelius Castoriadis och Jesper Svenbro, visar jag hur mŷthos hela tiden är närvarande i vårt tänkande, hur mŷthos skapar och omskapar mening samtidigt som denna mening sätts i spel genom olika myter. I argumentation tar dessa myter formen av det som i den antika dispositionen för ett argumenterande tal kallades narratio. En av de viktigaste funktionerna för narrationen är att skapa trovärdighet åt ett mŷthos och detta sker på fyra olika sätt: prosans genrekarakteristiska, diakrona handlingskopplingar, anagnorisis, samt den synkrona sammanlänkningen. Den sistnämnda ger också övergången till en annan viktig aspekt av trovärdighetsskapandet; elocutio, där jag undersöker två typer av figurer och troper: överförande och förstärkande. I de överförande figurerna kan vi se hur mŷthos bricoleras av betydelser hämtade från andra fält, medan vi i de förstärkande figurerna kan se vad som skapat ett specifikt mŷthos och vilket pathos som varit viktig för mytskaparen. Uppsatsens slutsats blir därmed att människan, trots vår uppfattning om argumentation som en rationell företeelse byggd på logik, istället alltid är, med Derridas ord, mytopoetiska bricoleurer. Vi kan därmed inte bortse från myterna när vi undersöker argumentation samtidigt som vi därmed också måste lämna önskan om att värdera, rangordna och systematisera all argumentation, en tro som ur detta perspektiv bara blir till en myt. För denna argumentationssyn med grunden i retoriken blir istället Aristoteles ideal fronesis viktigt, då detta synsätt innebär förståelse, som i förlängningen ger en klokhet om vilka handlingsval som i slutändan gör gott.
In this essay I examine how we, with the help of Ernst Cassirers theories concerning myths and by examining how these are expressed in a narratio, can achieve an expanded understanding of argumentation by also taking to account that which lies beyond the area of reason and logic. By building on Cassirer, complemented with the thinking of Jean-Pierre Vernant, Cornelius Castoriadis and Jesper Svenbro, I’m able to show how mŷthos always is present in our thinking, and how mŷthos always creates and recreates meaning while at the same time putting that meaning to use in various myths. In argumentation these myths take the form of the roman concept narratio. One of the key features of the narrative is to provide credibility to mŷthos, and this is done in four ways: through the characteristics of the prosaic genre, the diachronic linking of events, anagnorisis and the synchronic linking of events. The latter also provides the transition to another of the vital parts in the process of credibility¸ elocutio, where I examine two types of figures and tropes: transferring and emphasizing. The transferring figures gives us an insight of how we create mŷthos by taking in meaning from other fields, while the emphasizing figures show us how pathos always is important to the myth-maker. The conclusions of this essay is thus that man, despite our conception of argumentation as a rational phenomenon based on reason and logic, rather is, in Derrida’s words, a mythopoetic bricoleur. We can not ignore this when we set out to investigate argumentation and we have to abandon our wish to evaluate, rank and systematize all argumentation. Instead Aristotle provides us with an answer in his rhetorical ideal fronesis, because when we reach understanding of our myth-making it’s also possible for us to make decisions that will hopefully do good.
I denna uppsats undersöker jag hur det är möjligt att med hjälp av bland annat Ernst Cassirers teorier kring myter och genom att se hur dessa tar sig i uttryck i ett narratio , nå en utökad ...förståelse för argumentation genom att ta fasta på det som ligger utanför logikens och det rationella förnuftets område. Med utgångspunkt i Cassirer, kompletterad av Jean-Pierre Vernant, Cornelius Castoriadis och Jesper Svenbro, visar jag hur mŷthos hela tiden är närvarande i vårt tänkande, hur mŷthos skapar och omskapar mening samtidigt som denna mening sätts i spel genom olika myter. I argumentation tar dessa myter formen av det som i den antika dispositionen för ett argumenterande tal kallades narratio . En av de viktigaste funktionerna för narrationen är att skapa trovärdighet åt ett mŷthos och detta sker på fyra olika sätt: prosans genrekarakteristiska, diakrona handlingskopplingar, anagnorisis , samt den synkrona sammanlänkningen. Den sistnämnda ger också övergången till en annan viktig aspekt av trovärdighetsskapandet; elocutio , där jag undersöker två typer av figurer och troper: överförande och förstärkande. I de överförande figurerna kan vi se hur mŷthos bricoleras av betydelser hämtade från andra fält, medan vi i de förstärkande figurerna kan se vad som skapat ett specifikt mŷthos och vilket pathos som varit viktig för mytskaparen. Uppsatsens slutsats blir därmed att människan, trots vår uppfattning om argumentation som en rationell företeelse byggd på logik, istället alltid är, med Derridas ord, mytopoetiska bricoleurer . Vi kan därmed inte bortse från myterna när vi undersöker argumentation samtidigt som vi därmed också måste lämna önskan om att värdera, rangordna och systematisera all argumentation, en tro som ur detta perspektiv bara blir till en myt. För denna argumentationssyn med grunden i retoriken blir istället Aristoteles ideal fronesis viktigt, då detta synsätt innebär förståelse, som i förlängningen ger en klokhet om vilka handlingsval som i slutändan gör gott.
Självständigt arbete på avancerad nivå (magisterexamen)
20 poäng / 30 hp
In this essay I examine how we, with the help of Ernst Cassirers theories concerning myths and by examining how these are expressed in a narratio , can achieve an expanded understanding of argumentation by also taking to account that which lies beyond the area of reason and logic. By building on Cassirer, complemented with the thinking of Jean-Pierre Vernant, Cornelius Castoriadis and Jesper Svenbro, I’m able to show how mŷthos always is present in our thinking, and how mŷthos always creates and recreates meaning while at the same time putting that meaning to use in various myths. In argumentation these myths take the form of the roman concept narratio . One of the key features of the narrative is to provide credibility to mŷthos , and this is done in four ways: through the characteristics of the prosaic genre, the diachronic linking of events, anagnorisis and the synchronic linking of events. The latter also provides the transition to another of the vital parts in the process of credibility¸ elocutio , where I examine two types of figures and tropes: transferring and emphasizing. The transferring figures gives us an insight of how we create mŷthos by taking in meaning from other fields, while the emphasizing figures show us how pathos always is important to the myth-maker. The conclusions of this essay is thus that man, despite our conception of argumentation as a rational phenomenon based on reason and logic, rather is, in Derrida’s words, a mythopoetic bricoleur . We can not ignore this when we set out to investigate argumentation and we have to abandon our wish to evaluate, rank and systematize all argumentation. Instead Aristotle provides us with an answer in his rhetorical ideal fronesis , because when we reach understanding of our myth-making it’s also possible for us to make decisions that will hopefully do good.
I denna uppsats undersöker jag hur det är möjligt att med hjälp av bland annat Ernst Cassirers teorier kring myter och genom att se hur dessa tar sig i uttryck i ett narratio , nå en utökad förståelse för argumentation genom att ta fasta på det som ligger utanför logikens och det rationella förnuftets område. Med utgångspunkt i Cassirer, kompletterad av Jean-Pierre Vernant, Cornelius Castoriadis och Jesper Svenbro, visar jag hur mŷthos hela tiden är närvarande i vårt tänkande, hur mŷthos skapar och omskapar mening samtidigt som denna mening sätts i spel genom olika myter. I argumentation tar dessa myter formen av det som i den antika dispositionen för ett argumenterande tal kallades narratio . En av de viktigaste funktionerna för narrationen är att skapa trovärdighet åt ett mŷthos och detta sker på fyra olika sätt: prosans genrekarakteristiska, diakrona handlingskopplingar, anagnorisis , samt den synkrona sammanlänkningen. Den sistnämnda ger också övergången till en annan viktig aspekt av trovärdighetsskapandet; elocutio , där jag undersöker två typer av figurer och troper: överförande och förstärkande. I de överförande figurerna kan vi se hur mŷthos bricoleras av betydelser hämtade från andra fält, medan vi i de förstärkande figurerna kan se vad som skapat ett specifikt mŷthos och vilket pathos som varit viktig för mytskaparen. Uppsatsens slutsats blir därmed att människan, trots vår uppfattning om argumentation som en rationell företeelse byggd på logik, istället alltid är, med Derridas ord, mytopoetiska bricoleurer . Vi kan därmed inte bortse från myterna när vi undersöker argumentation samtidigt som vi därmed också måste lämna önskan om att värdera, rangordna och systematisera all argumentation, en tro som ur detta perspektiv bara blir till en myt. För denna argumentationssyn med grunden i retoriken blir istället Aristoteles ideal fronesis viktigt, då detta synsätt innebär förståelse, som i förlängningen ger en klokhet om vilka handlingsval som i slutändan gör gott.
In this essay I examine how we, with the help of Ernst Cassirers theories concerning myths and by examining how these are expressed in a narratio , can achieve an expanded understanding of argumentation by also taking to account that which lies beyond the area of reason and logic. By building on Cassirer, complemented with the thinking of Jean-Pierre Vernant, Cornelius Castoriadis and Jesper Svenbro, I’m able to show how mŷthos always is present in our thinking, and how mŷthos always creates and recreates meaning while at the same time putting that meaning to use in various myths. In argumentation these myths take the form of the roman concept narratio . One of the key features of the narrative is to provide credibility to mŷthos , and this is done in four ways: through the characteristics of the prosaic genre, the diachronic linking of events, anagnorisis and the synchronic linking of events. The latter also provides the transition to another of the vital parts in the process of credibility¸ elocutio , where I examine two types of figures and tropes: transferring and emphasizing. The transferring figures gives us an insight of how we create mŷthos by taking in meaning from other fields, while the emphasizing figures show us how pathos always is important to the myth-maker. The conclusions of this essay is thus that man, despite our conception of argumentation as a rational phenomenon based on reason and logic, rather is, in Derrida’s words, a mythopoetic bricoleur . We can not ignore this when we set out to investigate argumentation and we have to abandon our wish to evaluate, rank and systematize all argumentation. Instead Aristotle provides us with an answer in his rhetorical ideal fronesis , because when we reach understanding of our myth-making it’s also possible for us to make decisions that will hopefully do good.
Självständigt arbete på avancerad nivå (magisterexamen)
20 poäng / 30 hp
