Genom språklagen 2009 fick de nationella minoritetsspråken, däribland finska och meänkieli, samma rättigheter som svenska och teckenspråk. Genom det allmännas försorg skulle man kunna få använda, utveckla och lära sig språken. I sin artikel granskar Jarmo Lainio hur lagar om nationella minoriteter har uppföljts i Sverige, hur kunskaperna i minoritetsspråken ser ut, hur utbildningssystemet fungerar och hur språkutvecklingen sker idag. I synnerhet koncentrerar Lainio sig på indikatorer med vilka man kan analysera språkbytessituationen för finska och meänkieli. Viktiga och delvis nya aspekter i diskussionen om Sveriges minoritetsspråk är bl.a. Jarmo Lainios granskning av litteracitetens och skriftspråkets roll i språkbevaringen. Genom att använda Einar Haugens språksociologiska modell argumenterar Lainio bl.a. för att utbildningssystemet behöver förnyas ur de språkpolitiska målens synvinklar, samt att minoritetsspråken bör följas upp och uppdateras för nya behov. Även kunskaperna i minoritetsspråken bör öka inom den offentliga förvaltningen.